Biologi

Under senare år har dna blivit en allt viktigare del i brottsutredningar. Allt känsligare analystekniker kräver en mycket begränsad mängd biologiska spår.

DNA

Ett överensstämmande dna-resultat mellan en person och ett brottsplatsspår utvärderat och satt i sitt sammanhang kan utgöra mycket stark bevisning.

Beroende på sammanhanget kan icke-överensstämmande dna-resultat å andra sidan innebära att en misstänkt person kan frias från misstankar om brott.

Till de biologiska spår som eftersöks på brottsplats eller som tillvaratas som bevismaterial hör exempelvis blod, sperma, vaginalsekret, saliv, hår och ben. Från dessa spår kan dna utvinnas och analyseras så att spåret kan jämföras mot person. Generellt sett säkras olika biologiska spår genom att de topsas upp, klipps ut eller lyfts med tejp.

Bevismaterialen bearbetas på olika sätt för att finna spåren, bland annat används ljuskällor för att visualisera besudlingar som inte syns för blotta ögat. Därefter undersöks besudlingarna med hjälp av olika förprövningstekniker för att avgöra vilken spårtyp det rör sig om. Slutligen säkras spåret för dna-analys. Vid dna-analysen utvinns inledningsvis dna ur spåret. Metoden som används i det enskilda fallet beror dels på fläckens egenskaper och dels på det bakgrundsmaterial där besudlingen sitter.

Därefter bestäms mängden dna i provet. Vissa prover innehåller inget dna och analysen kan då avslutas, medan andra prov innehåller så mycket dna att de behöver spädas inför kommande analyssteg. Utvunnet dna kopieras sedan upp med PCR-teknik (polymerase chain reaction) i ett antal olika områden som varierar mellan olika personer. Områdena som kopieras och undersöks vidare kallas STR-områden (short tandem repeats) och resultatet blir en dna-profil, som närmast kan jämföras med en sifferkod. Erhållna dna-profiler jämförs och resultatet redovisas i en graderad skala, som visar på vikten av resultatet.

Det räcker med mycket små mängder biologiskt material för att kunna få fram en dna-profil. Spår av saliv på exempelvis cigarettfimpar och frimärken kan vara tillräckligt. En blodfläck med storleken 2 x 2 mm räcker normalt sett mer än väl för att kunna ta fram en dna-profil från ett blodspår. För en rutinanalys behövs dna från omkring 50 till 100 celler. Vid specialanalys med så kallad LCN/LT-teknik kan det räcka med dna från enstaka celler.