Spårsäkring

Spår och material från brottsplatser kan vara komplicerade att hantera. En stor del av arbetsinsatsen handlar om själva spårsökningen och spårsäkringen.

Spårsäkring

En brottsplats undersöks av kriminaltekniker från någon av de regionala forensiska sektionerna inom Polismyndigheten. En kriminaltekniker är en polis som har vidareutbildat sig och specialiserat sig på just brottsplatsundersökningar. I vissa mindre grova brott kan andra poliser än kriminaltekniker komma att genomföra brottsplatsundersökningen.

Spårsäkring är ett kvalitetsarbete som ställer höga krav på den som säkrar spåren. Personen måste känna till vilka metoder som kan användas för att uppnå ett optimalt resultat. Det är även viktigt att brottsplatsundersökaren känner till vilka krav som ställs på ett spår för att det ska kunna användas för en identifiering.

Vid spårsäkring talas det om två huvudtyper av säkring. Den ena är att säkra ett avtryck eller avsättning för utseendets skull, till exempel fingeravtryck eller skoavtryck. Den andra är att tillvarata ett material för vidare analys, till exempel blod, sperma och färg. Det finns också blandspår, till exempel fingeravtryck avsatt i blod.

Det gäller att reda ut var på materialet spår ska sökas, hur de ska sökas, vilken typ av spår det rör sig om, vilka metoder som ska användas för att förbereda provet för analys och hur risken för kontamination ska minimeras. Störande ämnen eller svåra spår med liten spårmängd eller nedbrutet dna kan resultera i ofullständiga dna-profiler. Analyserna kan även ge resultat med dna från två eller flera personer. 

Innan relevanta slutsatser kan dras krävs i många fall en utvärdering med hänsyn till vilken typ av spår det är, var de satt samt vilka övriga undersökningar som har gjorts.