Polska laboratorier, polishögskolor, koncentrationsläger och saltgruvor

Sommaren 2010 blev jag erbjuden att för SKL:s räkning delta i CEPOL:s program för tjänstgöringsutbyte. Efter ansökning och lite väntetid kom meddelande från CEPOL:s sekretariat i Bramshill utanför London att jag blivit antagen.

Efter ytterligare en del korresponderande och med inte så lite hjälp av den ditkommenderade svenske kollegan Stefan Romell så kom så utbytet till stånd.

Utbyte utan att egentligen byta

Under perioden 18-30 oktober fick jag besök av den polske kollegan Jacek Drabik från CLK (Centralne Laboratorium Kriminalistyczne), den polska polisens centrallaboratorium i Warszawa. Jacek är biolog med huvudinriktning på DNA-databaser och DVI (Disaster Victim Identification) och har INGET att göra med skjutvapen. Därmed kom i princip min uppgift som värd att bli att ”ragga” upp andra som kunde ta hand om Jacek och hålla föredragningar och förevisningar om hur ”hans” verksamhetsområden bedrivs på SKL och i Sverige. Utöver förevisning av laboratoriets lokaler, genomgång av organisationen för SKL, polis- och rättsväsendet så blev min roll mer sammanhållande än föreläsande under Jaceks besök här. Jag fick genom andras kontakter tag i ”rätt” personer gällande DVI både på RKP och på RMV i form av kommissarie Stig Edqvist och professor Bertil Lindblom. Både hjälpte mig på ett ypperligt sätt och förtjänar min tacksamhet för att inte tala om en gentjänst om tillfälle bjuds.

Inom SKL fick jag en mycket god stöttning från Biologienhetens personal, vilka i praktiken blev de som agerade värdar för Jacek. För många personer var involverade för att nämnas vid namn men jag är mycket tacksam för deras hjälp. Jag står tacksamhetsskuld till dem som hjälpte till och fick mig att framstå i god dager när det egentligen var de som gjorde jobbet. Jag vet att vår gäst var mycket nöjd med det mottagande han fick och med innehållet i sitt besöksprogram här i Sverige, såväl i Stockholm som i Linköping.

Warszawa nästa!

Mitt eget besök i Warszawa gick av stapeln 1-13 november. Först på schemat stod besök på KGP, polska polisens centrallaboratorium i Warszawa med både allmänna genomgångar och förevisningar och med besök på vapenavdelningen. Detta skedde under två dagar och oftast via tolk då inte alla kollegor talar engelska. Språkbarriären visade sig vara det största hindret i många avseenden, alltifrån att anmäla sig vid inpassering till att diskutera konkreta tekniska frågor med polska kollegor. Den dag som jag tillbringade på vapenavdelningen (egentligen en avdelning med ansvar för vapen, verktygsspår och utredning av trafikolyckor) kom i vissa avseenden att bli något hämmad av språkproblem. Den gemensamma erfarenheten och familjäriteten med ämnet gjorde att det i många stycken gick att kommunicera genom vedertagna facktermer och ”body English”. Men detaljdiskussioner kring nyanserade ämnen som spår- och resultatvärdering var desto svårare att hantera, man kunde helt enkelt inte veta om man förstod varann eller inte. På det hela taget är jag dock väldigt nöjd med det mottagande jag fick.

Huvudbyggnaden för CLK, Warszawa
Huvudbyggnaden för CLK, Warszawa. Foto: Marcus Andrae, SKL.

Det går inte att låta bli att reflektera över att man som SKL:are har en god och ändamålsenlig arbetsmiljö och en materiell standard som inte är alla förunnat. Det polska centrallaboratoriet är uppdelat på tre verksamhetsställen i Warszawa och huvuddelen huserar i en vacker gammal byggnad i ambassadkvarteren (två kvarter från den svenska ambassaden). Pampigt och ståndsmässigt men inte direkt idealiskt för kriminalteknisk verksamhet. Det hindrar dock inte våra polska kollegor från att göra ett mycket gott jobb inom de ramar och förutsättningar som ställs. Ställt i relation till ombyggnader som påbörjades 2003 och som inte kunnat slutföras på grund av brist på medel så är våra egna ombyggnationer rena skolexemplen i effektivitet, trots att de ibland kan tyckas dra ut på tiden.

Utöver besöket på centrallaboratoriet besökte vi även under en dag stadspolisens laboratorium i Warszawa samt en kriminalteknisk ”fältgrupp” på en lokal polisstation i ett av Warszawas polisdistrikt. Även här kunde man se en förmåga att ”göra mycket med litet”, då den tekniska standarden framför allt på fältgruppen. Utrustningen var ”välanvänd” och mycket var finansierat genom olika europeiska anslags- och stödprogram, vilket inte medger reparationer eller utbyte när utrustningen slits. Men viljan fanns där i överflöd. En intressant skillnad jämfört med svenska förhållanden är att denna fältgrupp inte hade någon jourtjänstgöring. Istället arbetade alla 12-timmarsskift enligt ett rullande schema: Första dygnet jobbar man dag, 06.00-18.00. Sedan är man arbetsfri i 24 timmar, vilket innebär att man ”dygn två” går på nattskiftet 18.00 och jobbar till 06.00. Därefter är man ledig i 48 timmar, varefter man påbörjar en ny cykel. Och så rullar det på, vardag som helgdag. Tydligen är det vanligt att poliser i fälttjänst arbetar på detta vis.

Polska kriminaltekniska laboratorier – fler än man tror

Polen har 16 regioner (Vojvodships) som har var sitt kriminaltekniskt laboratorium. Dessa varierar i storlek beroende på upptagningsområdet, men har i princip en komplett förmåga till kriminaltekniska undersökningar inom alla områden. Inom vissa specialområden, däribland vapenundersökningar, samarbetar vissa regionala laboratorier för att komplettera varandras begränsningar inom vissa områden. Vapenundersökningar bedrivs vid 12 av de 16 regionlaboratorierna. Andra områden där liknande utbyten sker är handstilsundersökningar och IT-forensik.

Utbildning av kriminaltekniker

Eftersom jag själv är involverad i utbildning hade jag angivit det som ett intresseområde. För att möta detta intresse hade Jacek arrangerat besök på två olika polishögskolor som bedriver utbildning av polisens brottsplatsundersökare och kriminaltekniker. Den ena skolan låg i Legionowo, en förort ca 20 km utanför centrum. Där bedrivs formell utbildning i grundläggande forensik, en kurs som alla forensiska ”specialister” (motsvarar våra forensiker) vid polska kriminaltekniska laboratorier genomgår under tre månader. Därutöver finns specialistkurser inom olika områden såsom fotografi, verktygsspår, fingeravtrycks-framkallning, trafikolycksundersökningar etc. Denna skola besöktes under en dagsutflykt.

Legionowo: verktygsspår är verktygsspår, även i Polen 
Legionowo: verktygsspår är verktygsspår, även i Polen. Foto: Marcus Andrae, SKL.

Den andra polishögskolan ligger i orten Szcytno (uttalas Schtytt-no) ca 20 mil norr om Warszawa. Vi (fotografen Marcus Andrae och jag) blev hämtade med bil och skjutsade dit, vilket i princip tog en dag på smala, gropiga polska landsvägar. Där tillbringade vi två dagar med att besöka de olika avdelningarna som bedrev utbildning av kriminalteknisk personal. Skolan bedriver även grundutbildning av poliser, vilka bor på skolan i vad som liknade kaserner med fyrmannalogement. Det visade sig vara helt riktigt, skolan var ursprungligen en militärbas. Detta visade sig vara sant även för skolan i Legionowo. Generellt så var alla vi träffade väldigt engagerade i sitt ämnesområde, det var tydligt att de brann för sin profession. Men även här var språkbarriären märkbar. Ibland ledde kommunikationsproblemen till lite märkliga händelser, bland annat blev vi givna en kartong fylld med foton av döda människor som gått hädan på alla upptänkliga och … färgglada sätt. Efter ett tag insåg vi att vi fått den helt enkelt därför att vår värd för stunden inte kunde prata med oss men ändå ville engagera oss.

Polishögskolan, Szcytno.
Polishögskolan, Szcytno. Foto: Marcus Andrae.

Koncentrationsläger, saltgruvor, nationaldag och födelsedagskalas

Ett utbyte är nu inte bara arbete utan även en hel del fritid, och min värd Jacek tog mycket väl hand om mig och Marcus även utanför arbetstiden. Förutom att bese Warszawa så tog han (på vår önskan) med oss på en bilutflykt till museet över koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau sydväst om Krakow. Vi stannade till i Krakow för middag, och vi kunde trots uselt väder konstatera att Krakow är en vacker stad och ett resmål väl värt att lägga till ”på listan”. Efter övernattning på ett litet landsbygdshotell besökte vi så museet. Att uppleva Auschwitz-Birkenau är något som man inte lätt kan beskriva. Först när man blickar ut över tunnland efter tunnland med ruiner efter baracker där som mest 300000 människor trängts ihop, när man ser de blanknötta plankbritsarna, de oisolerade väggarna och taken, först då kan man ana vidden av detta oerhörda övergrepp på mänskligheten. Upplevelsen sänder kalla kårar längs ryggraden. Som ”vanlig svensk” möter man sällan ondska, men jag kan inte finna något annat ord att beskriva detta otänkbara: Ett väl organiserat massmord, genomfört med omänsklig känslokyla och industriell effektivitet. Ett besök där, obehagligt som det är, är en upplevelse som var och en, eller i alla fall alla som har möjlighet borde göra. Förintelsens offer blir allt färre, förstahandsvittnena håller på att försvinna. Men ett besök i Auschwitz ger en personlig förståelse för varför något sådant aldrig mer får tillåtas hända. Aldrig mer.

Slutet på järnvägsspåret: Auschwitz-Birkenau. 
Slutet på järnvägsspåret: Auschwitz-Birkenau. Foto. Marcus Andrae, SKL.

Britsar i barack, Auschwitz-Birkenau. Foto.
Britsar i barack, Auschwitz-Birkenau. Foto. Marcus Andrae, SKL

Wieliczka

Upplevelsen av Auschwitz-Birkenau vägdes upp av en annan upplevelse av ett helt annorlunda slag - saltgruvan i Wieliczka. I denna gruva har man brutit bergssalt sedan 1200-talet och gruvan var i drift ända fram till slutet på 1900-talet. Gruvan, som har mer än 30 mil gruvgångar och över 2000 kammare uthuggna ur berget, står på UNESCO:s världsarvslista. En guidad tur tog ca 2,5 timmar och tog oss drygt 300 meter ned i underjorden. På många håll i gruvan har konstnärligt begåvade gruvarbetare huggit ut statyer av salt och gruvan innehåller även en ”katedral” som nyttjas till religiösa högtider och bröllop. Det kan tyckas konstigt men besöket i underjorden i Wieliczka gjorde mycket för att lyfta den tunga stämning som vilade över sällskapet efter besöket i Auschwitz-Birkenau. 

Saltstatyer, Wieliczka.
Saltstatyer, Wieliczka. Foto: Marcus Andrae, SKL. 

Kristallkrona med kristaller av salt, Wieliczka.
Kristallkrona med kristaller av salt, Wieliczka. Foto: Marcus Andrae, SKL.

Nationaldag

Vi hade även turen att få delta i firandet av Polens nationaldag den 11 November. Polackerna är med rätta stolta över sitt land. Dess blotta existens är något av ett historiskt underverk då dess landområden i flera omgångar delats upp mellan andra länder och under en period varit helt avskaffat som land. Efter ryska revolutionen återuppstod landet Polen 1918, för att bara elva år senare invaderas på nytt av Tyskland. Det polska folkets lidanden under krig och förtryck, och deras hårdnackade envishet att återupprätta sitt fosterland har lett till en patriotism som går utanpå mycket och det firandet den 6 juni står sig tämligen slätt i en jämförelse.

Födelsdagskalas

Samma afton blev vi dessutom bjudna med hem till en av Jaceks vänner som firade födelsedag. Det var en mycket uppskattad möjlighet att se en annan sida av polsk matkultur än den som serveras på restaurang: ett veritabelt smörgåsbord av traditionella rätter! Kål, kött, ägg och grönsaker var tydliga teman, liksom hembakt bröd av olika sorter. Självklart gavs även tillfälle till en provning av nationaldrycken – vodka. Slutbetyget blev att den ”hemslöjdade” version som en av gästerna medfört vann med knapp marginal. Att hålla den svenska flaggan högt i det sammanhanget (och i det sällskapet) krävde både takt och ansträngning, men jag vågar påstå att de svenska färgerna stod sig väl i konkurrensen. Hemresan dagen efter var inte mer krävande än att beställa en taxi till flygplatsen samt att sitta still på flygplan och tåg.

Sammanfattning

Summerat så är jag mycket tacksam över att ha fått möjlighet att delta i utbytesprogrammet. Jag har fått se ett land jag inte besökt tidigare och jag har knutit nya kontakter både inom mitt eget yrkesområde och privat, både i Sverige och i Polen. Jag vill uppmana alla som har möjlighet att ta tillfället i akt och ansöka om deltagande i CEPOL:s kommande utbytesprogram.