JavaScript är inte påslaget i din webbläsare. Vi rekommenderar att javacsript är aktiverat i webbläsaren, för bästa användning av webbplatsen.

Om sannolikheter

När sannolikheter konkret kommer upp i resonemang runt forensiska undersökningar uppstår diskussion och debatt. Ändå kan man säga att slutsatser från sådana undersökningar har alltid på ett eller annat sätt handlat om just sannolikheter.

Fru Justitia

Fru Justitia Bild: Lars Hedelin, Kommunikationsavdelningen

Orsaken till detta är att sannolikhet i grund och botten handlar om osäkerhet. Är man osäker på något så kommer nästan per automatik sannolikhetsuppskattningar fram. Tage Danielsson sa en gång i sin berömda monolog (i revyn Under dubbelgöken från 1979 och i kölvattnet av kärnkraftverkshaveriet i Harrisburg, USA), att vi människor måste sluta säga till våra barn att de ska tala sanning, de ska istället "tala sannolikt". Bakom dessa ord fanns inte bara frågetecknen runt Harrisburg. Generellt övergår ånga av de "gamla sanningarna" i sannolikheter i takt med att informationen ökar i samhället - fast man kan tycka att det egentligen borde vara tvärtom.

När man ventilerar slutsatser från forensiska undersökningar är det mycket lätt att blanda ihop utfallen från den forensiska undersökningen med vad det är man egentligen söker stöd för. Att en forensisk undersökning begärs kan enkelt förklaras av att det råder osäkerhet om någonting i brottsutredningen. Är det den här personen som har avsatt ett fingeravtryck på glasflaskan? Har det säkrade skoavtrycket avsatts med den här skon? Kommer den beslagtagna påsen med kokainpulver från den pulverblandning som påträffats hos en misstänkt distributör?

Dessa frågor har alla något av svaren Ja eller Nej. Det måste helt enkelt vara på det ena eller andra sättet, men det råder alltså osäkerhet om vilket det korrekta svaret är. Det korrekta kan inte vara "kanske", "knappast", "förmodligen", etcetera. Ett sådant svar är skapat som ett temporärt svar för att markera att man är osäker. Syftet med den forensiska undersökningen är nu att den ska tillföra information så att man kommer närmare det korrekta svaret. Osäkerheten efter att den forensiska undersökningen genomförts förväntas vara mindre än innan.

Om man nu vill försöka kvantifiera hur stor osäkerheten är så är det just sannolikheter man ska använda sig av. Sannolikheten för att svaret på frågan är Ja är den personliga tilltron till att svaret är Ja. Ni läste rätt, den personliga tilltron. På detta reagerar många med förvåning. "Inte kan vi väl tillåta oss att ha personlig tilltro till något i en brottsutredning? Här gäller det väl att objektivt visa något?" Tänk då på vem det är som ska visa något. Det är inte någon opersonlig robot, utan en eller flera personer, som ska känna sig övertygade om att något förhåller sig på ett visst sätt, och det måste vara deras personliga tilltro, som är avgörande.

När man vid värdering av forensiska resultat använder sig av statistiska resonemang kan det möta stark kritik. Anta att frågeställningen är huruvida en utpekad sko har avsatt ett säkrat skoavtryck. En forensiker gör bedömningen att sannolikheten för att få det sulmönster som finns i avtrycket om någon annan sko har avsatt det är runt två procent. Den kritik, som då kan framföras är att det inte kan finnas något trovärdigt underlag för att göra en sådan bedömning. "Det finns alldeles för många skor!", "Skomodet förändras med tiden!" är typiska motargument. Dessa bygger på uppfattningen att det finns
en och endast en sannolikhet för att detta sulmönster skulle finnas. Men sannolikheten två procent uttrycker den grad av osäkerhet forensikern har för detta. Man kan också vända på det hela och säga att forensikern har 98 procents tilltro att man inte skulle se detta sulmönster om någon annan sko har avsatt avtrycket. Att denna tilltro är delvis byggd på statistiska uppgifter är en helt annan sak. Med samma omfång av statistiska data men med tillskott av information av annat slag kan forensikerns tilltro både öka och minska.

Vissa sannolikheter delas av alla. Så är fallet med diverse hasardspel och urvalsundersökningar. Skälet till enhetligheten är att det som görs kan upprepas i princip hur många gånger som helst utan att förutsättningarna förändras – annorlunda uttryckt utan att ny information tillkommer. Ett skoavtryck har däremot bara avsatts en gång och kan inte avsättas fler gånger på samma sätt. Ändå finns det en osäkerhet om hur det avsattes, som förhoppningsvis minskar när den forensiska undersökningen har tillfört information.örändras – annorlunda uttryckt utan att ny information tillkommer. Ett skoavtryck har däremot bara avsatts en gång och kan inte avsättas fler gånger på samma sätt. Ändå finns det en osäkerhet om hur det avsattes, som förhoppningsvis minskar när den forensiska undersökningen har tillfört information.

Innan man började införa sannolikhetsresonemang inom forensisk bevisning kunde forensikern uttala sig om de fynd som påvisats med diverse personligt valda verbala uttryck, återspeglande dennes grad av osäkerhet. Problemet är att sådana uttryck inte är mätbara. Att något till exempel är "rimligt" betyder olika för olika personer. Även om det ska finnas en personlig tilltro till något så är det svårt, för att inte säga omöjligt att kombinera tilltro till olika saker från olika personer om de bara uttrycks i personligt valda ord. Det behövs ett enhetligt språk och detta språk är just sannolikhetsresonemang.

Det är alltså ingen egentlig skillnad mellan hur forensiska slutsatser presenteras med respektive utan sannolikheter, men utan sannolikheter är det problematiskt att mäta i vilken utsträckning de minskar osäkerheten runt deltemat.

 

Anders Nordgaard
Specialist, NFC

 

Till toppen